Minnesgudstjänst i Degerby kyrka

I februari 2016 har det gått exakt 60 år sedan degerbyborna fick återvända hem efter att Sovjetunionen ade arrenderat Porkalaområdet efter fortsättningskriget och området hade fungerat som sovjetisk militärbas i elva år. Det var med blandade känslor man återvände för att återse sina kära hem och gårdar. Man möttes av förödelse.

Söndagen den 7.2 samlades man till minnesgudstjänst i Degerby kyrka.

Som predikant och liturg fungerade Tom Sjöblom, här tillsammans med dagens textläsare Karin Österman. I bakgrunden syns elever fån Degerby skola som uppträdde under ledning av rektor Magnus Ljungqvist.

Susann Sonntag stod för musikunderhållningen i kyrkan. På första bänkraden syns två flyktingar från förläggningen i Evitskog. De fungerar som assistenter för kyrkslättbon Linnea Mynttinen.

Publiken var märkbart rörd minnesbilderna som presenterades.

I programmet ingick också minnen från återkomsten till Degerby. Bengt-Olof Wikström från Botans i Degerby läste ur sin pappa Thures gästbok från när beskedet om att Porkala skulle återlämnas till Finland kom. Dorrit Krook reciterade den dikt som Thure Wikström hänvisade till i gästboken när han beslöt sig för att återvända sin gamla hemgården. Sedan gav Bengt-Olof en egen skildring av hur det gick till då han kom tillbaka till Degerby. Texten kan du läsa i sin helhet nedan.

"Några veckor efter den första gudstjänsten, kom jag tillsammans med min pappa med buss från Ingå till Degerby kyrkoby.

Pappa var 62 år gammal, och jag var nyss fyllda 15. Vi hade skidorna med, det var massor med snö, endast huvudvägarna var upplogade. Vi började röra oss längs Kopparnäsvägen, som då hette Strandvägen.

Vi passerade konstiga byggnader med många skorstenar på taket, kanske baracker eller samlingslokaler - en stor tvättinrättning stod alldeles vid vägkanten.

Det var som att komma till ett främmande land...

Pappa kommenterade hela tiden vilka hus som var kvar och vilka som var borta.

Vi närmade oss hemgården Botans – och fast ryktena hade berättat att byggnaderna var borta, så levde vi fortfarande i hoppet om att få se vårt kära hem.- Men ryktena talade sanning, allt var jämnat till marken, endast jordkällaren fanns kvar, men utan tak.

Vid närmare kontroll - bastubyggnaden fanns faktiskt kvar, men den hade flyttats till granngården, som en tillbyggnad till karaktärshuset.

Det som dolts i snö, kommer fram i tö. Första sommaren gick åt att fylla igen ett femtiotal gropar och löpgravar,- att hugga ner 5-10 meter hög al- och björkskog som fått växa fritt på åkrarna,- och att röja bort videbuskar från alla dikena.

Pappa hade alltid ett motto: När vi har det här arbete klart så är vi lediga.

Och när traktormotorn stannat och yxslagen upphört, så infann sej den absoluta tystnaden och stillheten. Man kände sej som enda invånaren på en fjärran planet. Endast kornknarrens läte bröt tystnaden.

Vi pendlade med traktor den 30 km långa vägen mellan Fagervik och Degerby. Hade mat med för 3-4 dar, tillbringade nätterna i de bäst bevarade husen, de som hade fönster och dörrar hela.

En gång försökte vi sova på traktorvagnen med en pressenning över, men myggorna pinade in sej överallt – den natten var förstörd.

Andra vintern högg vi stock som sågades till virke. På sommaren byggdes ett lider och en bastubyggnad med kok- och övernattningsmöjligheter. En del av åkerarealen plöjdes och såddes med råg.

Tredje sommaren gick åt att få resten av åkrarna i skick.

1959 byggdes bostadshuset. Ännu i 24 år fick pappa Thure vistas i sitt kära Degerby.

Denhär söndagens tema handlar om kärleken, och man kan gott säja att det var min fars kärlek till hembygden, som fick honom att återvända."