Till ljudet av ivriga hammarslag förflyter de sista dagarna före Igor-museets 25-årsjubileum. En ny talkogeneration håller på att etablera sig under vår energiska ordförande Kim Rajalins ledning och det bådar gott för framtiden.

Museets Gaz-bil, som Sjundeåbon Göran Lampinen donerade till museet, får ett nytt hem på museigården och det bör glädja i synnerhet alla de manliga besökare som brukar vara de första att inspektera just det här museiföremålet.

Gemensamt för alla föremål i museet är ju att de är donerade, vartenda föremål bär på ett minne från åren då Porkala var en sovjetisk marinbas, med minst 30 000 invånare, troligen fler.

Degerbybornas minnen av evakuering och återkomst var på väg att blekna bort i början på 1990-talet när Hilding Haglund, växelvis kommundirektör och kommunfullmäktiges ordförande i Ingå, insåg att det i den här delen av kommunen måste finnas en hel del att minnas av de här drygt elva åren av ockupation.

Det fanns det förvisso fast det var få som ens ville kännas vid minnena när de först kontaktades. Men medan intervjuerna pågick upphörde Sovjet att existera. När boken Degerby 1944-1956-1994 var klar hade samlingen av udda föremål och berättelser vuxit över alla förväntningar.

Tanken på ett museum väcktes efter en provutställning på dåvarande Degerby café där udda föremål från Porkalatiden väckte stort intresse. Plötsligt var det inte alls fult och fel att utbyta minnen från de här tiderna.

I synnerhet inte när det gällde röjningen av åkrarna där ormarna trängdes i fårorna efter blå Fordson- och illgröna John Deere-traktorer av de modeller som jordbrukarna i Porkala hade förtursrätt till i slutet på 1950-talet.

• Visste du att ryssarna dragit ut järnvägsspår på Bondasåkrarna för kanonerna som skulle möta tyskarna vid ett väntat anfall?
• Rätades Kungsvägen framför Kårs ut för ett tänkt flygfält?
• Varför var somliga byggnader fyllda av använda kondomer och parfymdoft?

Frågorna var många, teorierna ännu fler och diskussionerna livliga. Tanken på ett museum vaknade. Byarådets nyvalde ordförande Lars Söderlund tände på idén med ett museum som skulle ta vara på en mycket speciell lokal historia och samtidigt utveckla företagarverksamheten.

När Pomoväst grundats vintern 1997 just för att förmedla ekonomiskt stöd till lokal utveckling var byarådets Igor-museum en självklar sökande. Henrik Nysténs fond i Kulturfonden hörde också till de första bidragsgivarna där skaran utökats efter hand till ett 20-tal som stött museets verksamhet.

Museets start i Hankkijas f.d. giftlager i Domarby gårds f.d.  ladugård förgylldes av att president Mauno Koivisto förrättade invigningen fredagen den 13 juni 1997.

2002 flyttade museet vidare till Degerby kommuns f.d. kommungård vid Furuborgsvägen och sedan dess har besökarna strömmat till, liksom föremålen och berättelserna.

När hammarslagen från en ny talkogeneration ekar över museigården känns det fint att minnas alla dem som bidragit, med minnen, föremål, berättelser och hammarslag, allt för att göra Porkalas närhistoria levande, underhållande och framförallt: lärorik.

Lena Selén

 Möte med guldkänning

”Jag tröttnar aldrig på att häpna över hur intressant ett vanligt människoliv är!”

Skriver Svetlana Aleksijevitj i Tiden second hand och har så rätt så satsen borde vara präntad i versaler inför varje redaktionsöverläggning, där det mesta brukar handla om jakten på något ovanligt, enastående och framför allt intresseväckande.

Vanliga människor finns ju inte. Vi är alla ovanliga och enastående på vårt eget speciella vis. Det gäller bara att ställa de rätta frågorna. Fast någon enstaka gång behövs inte ens det. Som en kulen vårdag på en grusgång invid Degerby kyrka.

Läs mer …

Tisdagen den 11 september var Degerby bokstavligen i hetluften. Den förödande markbranden som enligt räddningsverket var på god väg mot kyrkbyn förutsatte en evakuering. Plötsligt vimlade det av uniformsklädda män och kvinnor kring Degerby Delis terrass och bland dem också Degerbybor med något frågande i blicken.

Vetskapen om att det handlade om en övning med det tungvrickande namnet myndighetssamarbetsövning var klart lugnande. Och alla fordon och fotografer bjöd ju på ett visst spänningsmoment.

Inte så snabbt som planerat men ändå i ganska god tid var den första bussen och de som valt att åka med egen bil på väg västerut. Framme i Västankvarn kom den första överraskningen. Det är inte alla dagar man redan på gården möts av kommunens ansvariga läkare  som frågar om man verkligen mår bra eller behöver hjälp av någon i förstahjälpsgruppen som också bildar välkomstkommitté.

Läs mer …

Det var en ganska underbar upplevelse att röra sig längs Furuborgsvägen på Degerbydagens, läs: Loppisracets eftermiddag. Glada människor på väg att titta in på gårdarna, småprata en stund över en kopp kaffe eller ett glas saft, bli bekanta.

Stämningen måste ha varit ungefär likadan när den första Degerbydagen firades 1989, på initiativ av Degerbys starka kvinnor med Kia Heinström, Sirkka Ramstedt och Maj-Lis Lindroos i spetsen. Då hade de traditionella sommarfesterna spelat ut sin roll, lockade inte längre publik, något nytt behövdes.

- Vi ville stärka sammanhållningen i byn, säger Maj-Lis Lindroos nu efteråt och får medhåll av Sirkka Ramstedt.

Läs mer …