Kyrkorna i Degerby

Gamla träkyrkan - en självständighetsförklaring

Degerbyborna, Österkants-boarna eller österlänningarna som invånarna i Österkanten av Ingå socken ofta kallades, visste tidigt vad de ville. Redan 1746 uppvaktade de domkapitlet i Åbo och bad att få bygga sig en egen predikostuga - två år senare var den byggd - på den plats där kyrkan också i dag står.

 
Till att börja med fick Degerbyborna inte lov att ordna vare sig nattvardsgång eller konfirmationer eller begravningar i sin kyrka. Men Degerbyborna gav sig ingalunda. 1844 hade de tjatat sig till nattvarden och 1864 blev Degerby äntligen en kapellförsamling med rätt till både konfirmationer och begravningar.
Och sedan var det förstås snart dags att börja tala för att församlingen skulle bli självständig. Det blev den år 1923.

Nuvarande stenkyrkan - Arvid Wigges livsverk

En av förgrundspersonerna i det gamla Degerby var en man som ingen genuin Degerbybo någonsin glömmer att nämna. Arvid Wigge var den första som förordnades som ordinarie kyrkoherde i Degerby församling - och han blev också den sista. I Degerby bodde han i Prästgården, det stora röda huset vid Kopparnäsvägen, efter Inis.

Det var en man med ett klart sinne för dramatik, marknadsföring och det kyrkliga - i nu nämnd ordning. Dessutom var han sällsynt envis. Utan Arvid Wigge skulle Degerby med största sannolikhet i dag vara utan kyrka. Predikostugan, hur rejält tilltagen den än var, hade förfallit ganska svårt i början av 1900-talet och Arvid Wigge tog det till sin livsuppgift att ge Degerbyborna en ny kyrka.

1932 stod kyrkan klar, på precis samma plats som den gamla, och med altaret vänt mot väster, inte öster som brukligt är. Från den gamla kyrkan kom altartavlan Nattvarden och Himlafärden, målade 1728 av klockaren i Snappertuna Gustaf Gran - samma man som försåg sin hemkyrka med de fina läktarmålningarna och som målat predikstolarna i kyrkorna i Pojo och Karis.

Hösten 1944 fick invånarna i Degerby kommun veta att en stor del av Degerby, inklusive kyrkbyn, blev en del av Porkala-området, dvs. det område som Sovjetunionen skulle arrendera av Finland för 50 år framåt. Med tungt hjärta tog degerbyborna farväl av sin kära kyrka, i tron att de inte skulle besöka kyrkan på 50 år - eller kanske aldrig mer.

Drygt elva år senare öppnades gränsen och ivriga degerbybor väntade på att få återse sin kyrka. Vid den första gudstjänsten efter Parentesen i Degerby kyrka 5 februari var kyrkan alldeles full.

Arvid Wigge återsåg aldrig sin kyrka. Han avled och begrovs i Ingå under Parentesen, men på degerbybornas initiativ flyttades graven till en speciell plats alldeles intill kyrkan i Degerby. Kyrkbygget 1931-1932 hade gett Degerby en stabil kyrka, som klarade påfrestningarna under arrendeperioden, åtminstone såpass bra att den gick att renovera. Det kostade visserligen tio miljoner, men det var genomförbart. Kyrkornas insamlingar och privata donationer räddade Degerby kyrka. Besök Igor-museet för att få veta mer.